Als ich heute nach dem Essen in unserer Caféteria sass und durch die Zeitung Chili blätterte sahen wir ueberall die Werbungsplakate der Festivals in Schweden. Um ein paar zu nennen: Hultsfred, Arvika Festival, Bollnäs Festival, Augustibullar hier in Linde und ja, dann auch Roskilde in Dänemark. Und als wir durch die aufgelisteten Bands lesten, lief uns fast das Wasser im Mund zusammen.

THE ARK
QUEENS OF THE STONE AGE
RED HOT CHILI PEPPERS
ARCADE FIRE
ARCTIC MONKEYS
THE KILLERS
THE SOUNDS
MANDO DIAO
MY CHEMICAL ROMANCE

um ein paar von diesen zu nennen. Ja, wirklich bitter, dass das Roskilde Festival im Zeitraum vom 05. bis 08. Juli stattfindet. Sonst hätte ich mir dieses wirklich nicht entgehen lassen. Manno mann, was ich mich ärgere. Dagegen ist das Hurricane nichts. Hier der "Rest". Nun ja, Milli, die ihr ganzes zweimonatiges Studiengeld fuer's Hultsfred gegeben hat, meinte tröstend, dass wir ja vielleicht zu den Arctic Monkeys nach Stockholm fahren könnten. Ein kleiner Trost. Vielleicht kommt ja auch jemand Bekanntes nach in die Weltmetropole Örebro.

Gerade höre ich uebrigens Johnossi mit dem Titel Man must dance, den ichvor zwei Wochen auf dem Weg nach Örebro im Bus neben Lovisa entdeckt habe. Klasse Titel, könnt ja mal bei youtube vorbei schauen. Johnossi ist ein schwedisches Rockduo und dieser Titel war ein Hit im Fruehling 2005 in Schweden. So ein genialer Song der mich immer an Schweden erinnern wird. Und Lovisa.

Gestern Abend habe ich nach dem Kubbspielen mit Leena und Nisse dieses Bild geschossen. Ihr verpasst wirklich etwas.



Gerade höre ich nach langem mal wieder Håkan Hellström ein wirklich guter schwedischer Musiker, den man viel mehr hören sollte.

I svenska fick vi för två veckor sedan uppgiftet att skriva en berättelse. Vi haft att välja emellan 10 olika idéer. Jag valde Avgång 17.24, plattform 2 spår 1. Idag fick jag tillbaka mitt arbete och de grammatiska fel är överarbetat. Varsågod.

Avgång 17.24, plattform 2 spår 1
Det är en varm dag i junimånad. Solen skiner och en lätt vind blåser runt mina kinder. Jag står med mina stora svarta solglasögon på järnvägsstationen plattform 2 spår 1 och väntar på att mitt tåg i mitt nya eller kanske också mitt gamla liv ska komma. Jag ser mig omkring och upptäcker att stationen är full med människor som pratar livligt med varandra. Alla ser glada ut vilket inte heller är så konstig när man ska ut och resa. Men det är inte jag. Under mina stora svarta solglasögon försöker jag att hålla undan mina tårar. Men samtidigt känner jag ett brett leende i mitt ansikte. Mina tankegångar är helt konfysa. Jag vet inte om jag ska gråta eller om jag ska skratta. Det känns som om det finns något inuti mig som delar mig i två delar. Jag är glad för att min stora längtan äntligen kommer att ta slut. I ett par dygn ska jag vara hemma igen. Jag börjar svettas och känner att jag blir röd om kinderna samtidigt som jag känner mig het och iskall inuti mig när jag tänker på att komma hem. Samtidigt känner jag mig tom. Jag vet att ingenting är som det var och ingenting nu kommer att bli likadant igen. Aldrig – ett ord som känns så hemskt och gör att jag känner mig förtvivlad och tom.
Tiden jag hade är slut nu. Nu börjar det nya livet igen, det nya livet slutar och det gamla livet börjar. Hur ska det bara bli? – låter frågan jag försökte hitta svaret på tusentals gånger. Just i det momentet ser jag att tåget i högt men snart långsamt nersaktande tempo rusar in på spår 1 till plattformen 2. Tankarna är borta men bara för en liten stund. Jag samlar ihop mina grejer, ryggsäcken och bagaget och kollar hastigt upp om mina resepapper är där de ska vara.
När tåget har stannat kliver jag upp för trapporna och letar genast efter min reserverade plats och slå mig nöjd ner. I alla fall en fönsterplats så att jag kan se Sverige för sista gången ur mina nuvarande ögon. Det kommer aldrig att bli likadant. Det vet jag bara och på grund av det är det så hemskt. Nu kommer de förvirrande tankarna tillbaka. ”Hur ska det bara bli?” – det är en av de tusentals frågor jag ställde mig de sista veckorna. Jag vet så precis att der kommer att bli svårt. Men jag har ingen aning om hur svårt det kommer att bli. Hur det kommer att bli att träffa sin familj, sin pojkvän, sina vänner och sina närstående efter ett knappt år frånvaro. Hur kommer de att möta mig? Vad tänker de när de ser mig? Har de förändrats? Har JAG förändrats? Den frågan kan jag nästan besvara för mig själv. Ja, det har du. Det har jag. Frågan är bara: H U R ? Och om det är negativt eller positivt? Är jag samma människa längre, samma personlighet? Sanningen är att jag vet att jag kommer att ta reda på det förr eller senare. Men ändå känner man sig så där konstigt som man aldrig har känt innan. Jag är ju ändå jag. Men kommer de andra se och känna det också? Verkligheten brukar vara hård och är det nu också. Det finns bara ett så enkelt verkande sätt att ta reda på det:
v ä n t a .
Jag vaknar upp ur mina tankar och ser ut genom fönstret. Tåget rusar förbi gröna mörka skogar, gula ljusande åkrar och blåa fascinerande sjöar. Men mest av allt ser jag ett stort mörkgrönt täcke. Och då drar ett litet leende över mina läppar – Sverige och sina skogar. Vad jag kommer att sakna dem. Men en sak lärde jag mig. Man saknar inte sådant på en gång. Det kommer smygande liksom krypande fram ur skuggan ut i dagsljuset efter några dygn, några veckor eller några månader. Så har det varit förut. Jag tänker på tiden när jag kom hit, hit till Sverige. I början var jag bara nyfiken på allt. Man ville upptäcka Sverige som Kolumbus upptäckte Amerika. Man ser allt man positivt och man är glad, men samtidigt känner man sig trött. Men när tiden går och allt känns som ”vanligt” då kommer längtan. Längtan efter det man aldrig har längtat efter innan. Jag längtade efter den fina stranden vid Östersjön vi har hemma. Förut hatade jag promenaderna längs stranden. Jag hatade strandpromenader. Alltid. Det enda som fick mig att följa med var min mamma. Det var för hennes skull jag ibland grinigt följde med. Nuförtiden längtar jag efter dem. Men så kan det vara. Man lär sig uppskatta saker man aldrig lagt speciellt märke till. Saker man är utan och vet hur det var med när man hade dem till förfogande. Likaså kommer det också att bli med Sverige. Saker och ting som man inte är riktigt medveten om och som man kanske tycker verkar vara störande kommer man att sakna mest av allt. Varför längtar och saknar man överhuvudtaget? Jag påstår att det är bara så. Det ligger i människans identitet. Det enda jag längtar efter just nu är att få sova i min säng som jag aldrig lade speciellt märke till direkt hemma. Konstigt nog att jag inte längtar efter att träffa Tim, min pojkvän eller min familj. Såklart är jag nyfiken men det finns mer. Oro. Oro för det okända brukar jag kalla det. Oro för det okända för att man inte vet hur det kommer att bli. Kommer att bli att få träffa dem efter så lång tid som ändå gick så fort. I mina fantasier har jag målat ut mitt återseende i de olikaste varianter. Men som der brukar vara så bli det säkert helt annorlunda. Spänd och samtidigt orolig ser jag fram emot det och känner att mina ögonlock bli så tunga och jag känner hur det bli svart runt omkring mig medan jag faller i sömn.
Copyright Katja Sinko SP1A 2007

" Der FC Hansa hat die Rückkehr in die Bundesliga aus eigener Kraft geschafft." so lautet es auf der Homepage des FC Hansa Rostock. Hansa ist wieder in der ersten Liga. Ich muss schon sagen, dass ich mich freue. Wie ich gerade auf der Homepage gelesen habe, hat Hansa gegen eine fuer mich unbekannte Mannschaft, SpVgg Unterhaching, 3:1 gewonnen. Glueckwunsch. Ich freue mich besonders fuer Hansa, da ich doch ein bisschen Zuhauseflair verspuere. Ich muss auch zugeben, dass ich erst zwei Mal bei Hansa im Stadion war, einmal vor Jahren im Winter, wo ich mit meiner Cousine Andi auf einem Stehplatz einen Meter von so einem Typen mit Trommel vor'm Bauch im Sekundentakt schlagend fuer den Rest des Tages Kopfschmerzen verspuerend, meine Fuesse fast abgefroren sind und hinzu kam, dass ich auf Grund meiner damaligen Grösse so gut wie nichts gesehen habe, dies mein erstes Treffen mit dem FC Hansa hatte. Aber das Gefuehl war trotzdem toll. Danke Onkel Ulf. Die Hansaschlals die ich zu meinen Geburtstagen bekommen habe, habe ich natuerlich immernoch. Und ich freue mich auch fuer dich, da ich ja genau weiss, dass du einfach Hansas grösster Fan bist. Und Henner, du musst auch fast an die Decke gegangen sein.
Ich bevorzuge ja Länderspiele, aber ich habe mich auch dafuer bestimmt, dieses Jahr noch einmal Hansa dann wieder in der 1.Liga zu sehen.
Und zu guter letzt, der FC Hansa Rostock ist gar nicht so unbekannt. Hier in Schweden haben schon mehre bei dem Nennen Rostocks Hansa Rostock erwähnt.

Hier noch ein huebsches Bild vom Sieg in Schwedens Farben. Wie einladend.
Also, geniesst erstmal die Sommerpause.